Dom Pierre Perignon, Dom Thierry Ruinart & Dom Små Paddögonen.

En mörk vinternatt i slutet av 1600-talet satt han, Benediktinermunken Dom Pierre Perignon, som vanligt vid sitt skrivbord och funderade. Denna man, som just nu var i sina bästa år, gjorde detta ofta. Funderade. 

Våren hade visat tecken på ankomst. Isarna hade börjat smälta och de kalla vinternätterna upplevdes snarare svala. Som så sig bör hade naturen sakteligen börjat vakna till liv och soltimmarna blev fler och varmare.

Just hemkommen från en kväll tillsammans med en god kamrat, Dom Thierry Ruinart, satt nu Dom Perignon och njöt med ett glas av sitt alldeles egna vin. Vinet som var gjort på mestadels druvan Pinot Noir, hade han nyss slagit upp på karaff, för att sedan fylla sin bägare med de ädla dropparna.

Han stirrade ut genom fönstret, hans blick drogs mot en nyutslagen vitsippa i klostrets trädgård och tänkte stilla för sig själv att snart är våren här.

När han läppjade på vinet kände han de små bubblorna kittla till på tungan. Trots vinets fräschör och angenäma aromer slog detta obehagliga stickande igenom och sänkte upplevelsen markant. När han tittade ner i glaset möttes hans blick av tre små trötta paddögon, det var så han kallade de små bubblorna.

Detta med bubblor, det funderade Dom Pierre Perignon ofta på. Han hade så pass mycket kunskap att han redan tidigt konstaterat att bubblorna, dvs kolsyran, var en restprodukt av en andra jäsning i flaskan. Detta otrevliga resultat kom sig av att vinet ofta inte hann jäsa klart innan vintern kom och sövde de små jästsvamparna. När våren sen kom, likt nu, vaknade jästen till liv och en andra jäsning påbörjades. Detta resulterade i de små paddögon han nu stirrade ner på i sitt glas.

När Dom Thierry Ruinart trillade in genom dörren efter en trevlig kväll med sin vän Dom Pierre Perignon kände han att det nog blivit lite för sent ändå, och lite för många bägare vin. Han hade just blivit morbror till en liten pojk vid namn Nicolas Irénée. Pojken tog upp mycket av hans tid, men han älskade den lilla ynglingen och skulle göra precis allt för honom tänkte han.

Kvällen hade de båda Benedictiermunkarna spenderat på en lokal sylta, och senare förflyttat festen till Dom Perignons lilla kryp in högt under takbjälkarna i klostret Hautervillers Abbey 

(Fr: Abbaye Saint-Pierre d´Hautervillers.)

Kvällens samtalsämne hade varit, inte helt ovanligt, vintillverkning och paddögon. De två munkarna hade ett gemensamt intresse för vintillverkning, de båda kom från familjer som ägde vinodlingar runt och i Marne. Det föll sig naturligt att de båda skulle förvalta familjens arv, om än på var sitt håll. Men så var det ju detta med kolsyran.

Dom Thierry hade ett tag försökt övertala Dom Pierre att de istället för att försöka bli av med bubblorna skulle de lära sig att kontrollera processen och på så sätt förädla vinet. Vin från Champagne var ju populärt vid denna tiden, speciellt vid hovet.

När Dom Thierry Ruinart iklätt sig nattsärken, lagt sig på slafen för att njuta av nattens stillhet och låta sömnen skölja över honom fladdrade en tanke förbi…

-Tänk om mousserande vin skulle bli det som sätter champagne på vinkartan? Tänk om vi lyckas lära oss att kontrollera processen och förfina slutprodukten? Tänt om det århundraden senare kommer pratas om champagne som det mousserande vinet nummer ett. Det allra bästa.

Det ska jag se till!